Barpadda

Som vanligt

panikartad träff
avskedskyss
jag som lämnar
hans tåg som rullar
mina tårar i smyg
ständig undran
varför han berör

Kämpar, skriver, blir klar,
sexton timmar till godo,
jiisus, jag kan om jag vill.

Återstår att se om jag angett,
förklarat orsaken varför
på ett korrekt sätt.

Sakta och osäkert tar den form
examinationen från helvetet,
"bara" ettusenfemhundra ord fattas
pedagogisk filosofi som ska förstås.

Trettionio timmars skrivtid återstår
för att utveckla meningsskapande,
känner bara meningslöshet
inför "ange och förklara orsaken varför"

Annars?
Har varken blivit skjuten eller upphånglad.
Vart är världen på väg?

Betala räkningar
Tentaångest
Mensvärk
Skitprat
Kärlekskrank
CSN
Hemlängtan
Bitterhet
Satans vemod

Hångla upp mig brutalt
eller skjut mig!

I love you
Always

Oväntad kontakt
på modernt vis
väcker minnen
stark längtan

Efter allt det där
vi brukade göra
det där vi var
galenskapen

Vet hur fel
allting bara var
hur idiotiskt
min saknad är

Men svarta nätter
som den här
finns inga gränser
för subjektivt minne

Btw;
Gick rejält över gränsen
men behöver verkligen veta
ny deadline är satt

Sovmorgon
Surfar
Bakar bröd

Sneglar
Försöker
Orkar inte

Pratar
Saknar
Dricker vin

Imrg
Kanske
Kommer ordning

The voice bokar,
för att sen avboka,
försöker med allt,
säljer mig själv.

Givetvis, som alltid,
utan framgång,
"vi hörs"
avslutar ingenting.

Varför han berör,
gör intryck,
lär jag aldrig
få veta.

Idiotpluggar,
förbannar mig själv,
svår tentaångest.

Försöker hitta struktur,
bli vän med kaos,
mening i tillvaron.

Fattat beslut,
jobb i tråkstaden,
hela sommaren, igen.

Drömde om Matthew,
vaknade med förtvivlan,
varför förstår ingen?

Annars?
Oväntat livstecken
väckte onödigt hopp.

Ångesten kväver.
Avskyr, skäms.
Örfilar mig själv.
Hårt, riktigt hårt.

Fokus,
fokus, förihelvete!

Oplanerad tjejmiddag
vegetariskt, vin och fnitter.
Kaos på favorithaket,
vulgodans på båten.
Hånglar med en liten,
somnar på nattbuss hem.

Städar bort gårdagen,
förbereder för ny kväll.
Fest i förorten, fyllesmsar,
dricker för mycket rosé.
Hamnar på lortkrog,
somnar på nattbuss hem.

Vaknar förvirrad,
långt samtal med N.
Stänger av, gör mig onåbar,
behöver ensamheten.
Tjuvröker, häller upp rött,
funderar över meningen.

Sover bort kvällen,
ringer The voice.
Undrar över situationen,
häller upp mer rött.
Tänker på kollegan,
saknar närhet, det enkla.

Skjut mig.
Dags att radera.

 

Pratar med älskade N, vi är på samma nivå.
Saknaden blir brutal, golvar mig totalt.

Hjärtat kräks av längtan, en längtan efter dom
jag verkligen älskar, behöver för att orka leva.

Ni vet vilka ni är, vad ni betyder för mig,
hur tacksam jag är för att få vara en del av era liv.

Förstå mig rätt, jag har kärlek här också
men idag längtar jag till tråkstaden.

Måste sluta
uppföra, bete mig, leva
som en fjortis.
Mår verkligen inte bra,
på inget tänkbart sätt,
av min nuvarande livsstil.

Återgå till den jag vill vara,
botad, stå för vad jag gör,
trygg i mig själv.
Få bort det där äckliga
bekräftelsebehovet,
som ändå bara framkallar ångest.

Btw;
Deadline är satt, barnsligt värre,
jag vet, men kommer ingenstans
med tankar som om, varför, kanske.

 

What if I wanted to break / Laugh it all off in your face
What would you do?
What if I fell to the floor / Couldn't take all this anymore
What would you do?

Come break me down
Bury me, bury me
I am finished with you

Aprak på favorithaket,
tokflörtar med allt,
lillrumpan är där,
hånglar upp brutalt
för att sedan lämna honom.
Fyllesms till The voice,
hamnar i svacka
då svar uteblir
(varför kan jag inte bara låta blir?).
Drar vidare till dansställe,
galet och absolut onödigt,
springer på engelsmannen,
tappar fotfästet totalt.
Han har det där brittiska
jag är så vansinnigt svag för,
inser idiotin i taxi hem,
väljer att inte bry.

Oplanerad promenad
i försök att få engelsmannen
till Odenplan.
Skratten är många och hjärtliga,
han kysser mig hej då med orden
"take care love".
Ångestlättande meddelande
från The voice
(en våg av idiotisk längtan).
Förvirrad hemma, mobilen ringer,
lillrumpan låter mig veta
att han är här nu.
Förstår ingenting, men släpper in honom.
Lyssnar till hans prat, halvsovandes,
inga tvivel om att han är störd,
finner det rätt roande för stunden.
Tröttnar, skyller på studier,
vill vara ensam med min ångest.

Sen kv, E vill komma över,
hon anländer berusad,
med avsikt att sova kvar,
dricker vin, tjuvröker, skvallrar.
Vaknar tidigt, lika förvirrade,
handlar skräp, surfar, flamsar.
Funderar över The voice,
om jag är helt körd
(vill, vill så gärna känna honom).
Dagen försvinner, gör ingenting,
kurslitteratur förblir orörd.
E bestämmer sig för att stanna,
orka med kollektivtrafik,
en dag som den här,
besök i verkligheten imrg.
Dämpar ångest,
sömnproblem, med rött.

Och ungefär där är jag nu,
kanske sjukskrivning är det bästa.

Hur ska jag någonsin
kunna visa min tacksamhet
på ett rättvist sätt?

All hjälp, allt stöd,
psykiskt, fysiskt, ekonomiskt,
jämt och ständigt.

Skulle aldrig klara mig utan,
du är världens bästa,
tack!

Ska uppdatera,
imrg.

ps
den där rösten
gör mig...

Aaah

Förstår faktiskt inte
vad jag gör som är så fel.

Det är tid för att förstå,
komma till klarhet,
inse fakta,
leva i verkligheten.

Dags att sluta tro på kärleken,
tvåsamhet, förståelse,
att det skulle finnas någon
för en tragisk padda.

Kärlek är skit,
måste sluta hoppas,
ge bort mig själv,
ständigt bli besviken.

Men ändå;
"Var inte kärlek menat
som något enkelt att ge?
När blev kärlek så svårt att få?"

 

 

The Vitamin String Quartet;

Stockholm Syndrome

 

(Ja, jävlar, får ont i magen)