Barpadda

Aprak på favorithaket,
tokflörtar med allt,
lillrumpan är där,
hånglar upp brutalt
för att sedan lämna honom.
Fyllesms till The voice,
hamnar i svacka
då svar uteblir
(varför kan jag inte bara låta blir?).
Drar vidare till dansställe,
galet och absolut onödigt,
springer på engelsmannen,
tappar fotfästet totalt.
Han har det där brittiska
jag är så vansinnigt svag för,
inser idiotin i taxi hem,
väljer att inte bry.

Oplanerad promenad
i försök att få engelsmannen
till Odenplan.
Skratten är många och hjärtliga,
han kysser mig hej då med orden
"take care love".
Ångestlättande meddelande
från The voice
(en våg av idiotisk längtan).
Förvirrad hemma, mobilen ringer,
lillrumpan låter mig veta
att han är här nu.
Förstår ingenting, men släpper in honom.
Lyssnar till hans prat, halvsovandes,
inga tvivel om att han är störd,
finner det rätt roande för stunden.
Tröttnar, skyller på studier,
vill vara ensam med min ångest.

Sen kv, E vill komma över,
hon anländer berusad,
med avsikt att sova kvar,
dricker vin, tjuvröker, skvallrar.
Vaknar tidigt, lika förvirrade,
handlar skräp, surfar, flamsar.
Funderar över The voice,
om jag är helt körd
(vill, vill så gärna känna honom).
Dagen försvinner, gör ingenting,
kurslitteratur förblir orörd.
E bestämmer sig för att stanna,
orka med kollektivtrafik,
en dag som den här,
besök i verkligheten imrg.
Dämpar ångest,
sömnproblem, med rött.

Och ungefär där är jag nu,
kanske sjukskrivning är det bästa.