Barpadda

Önskar jag kunde få ut alla tankar som far i mitt huvud.
På något sätt reda ut, få ordning och gå vidare.

Då kanske jag inte skulle känna oro när elitserien skickar sms på natten som börjar med "full och dum".
Då kanske jag inte skulle få en klump i magen när han svarar "Eeh, kan jag ringa dig sen?"
(hallå, vad hände med "raring", "älskling", "sweetheart"??).
Kanske jag till och med skulle kunna lita på människor i min omgivning.

Men tyvärr,
jag har trassel i tankarna, ångest och svår jäkla skrivkramp

("Fear and panic in the air, I want to be free, from desolation and despair")

När jag får frågan om vart jag jobbar brukar jag svara med ett leende; "Jag frilansar"
- Frilansar, det låter så oberonde, självständigt och fritt.
Det är det inte.
Skit är vad det är.
Ständig jakt på jobb och timmar.
Ständig oro för att få ekonomin att gå ihop.
Ständigt slit och trötthet.
Aldrig en chans att planera något mer än två dagar framåt. Inte en chans att ha ett socialt liv med familj och de få vänner som finns kvar.
Men, samtidigt så har jag faktiskt kul. Är det här alternativet till att sitta i "bunkern" 07.15-16.00 varje vardag så är valet enkelt.
Då är jag med glädje oberoende trött, självständigt sliten och fri från socialt liv.

Hur ska jag kunna leva med honom?
Hur kan jag utan?

("Håll ut, jag behöver dig. Håll ut, stå ut med mig")

Må kv;
- Jobbat 13 timmar
- Tonåringen o hans kompis har tydligen "lånat" öl av kompisens pappa förra helgen
- Dricker surt rödvin för att kunna sova
- Elitserien svarar inte
- Röker inne
- Chattar med en klok vän, som ger mig dåligt samvete
- Har fått erbjudande om en lägenhet jag inte vet om jag ska ta
- Känner mig mer förvirrad än vanligt
- Katten är obstinat

Annars? Jo, tack, det är lön på fredag.

("But who are my real friends? Have they all got the bends? Am I really sinking this low?")

Smärta;
http://www.youtube.com/watch?v=aXokqiSKi9I

"Micro waves me insane
A blade cuts in your brain
Sounds like forks on a plate
Blackboard scratched with hate"
(Micro cuts, Muse)

Kärlek;
http://youtube.com/watch?v=HPxHWCjJ_P0

 "I'll be there as soon as I can
But I'm busy mending broken
Pieces of the life I had before"
(Unintended, Muse)

Så var det dax igen,
äckliga, kvävande, förbannade ångest.
Ångest som förstör, förgör, förvirrar
(gör mig till något jag inte vill vara)

Igentligen är allt bra, jag borde vara lycklig, njuta, glädjas
Men äts upp innefrån av något svart, mörkt, dunkelt

"I can´t remember when it was good, Moments of happiness elude, Maybe I just misunderstood"

(vad är det för fel på mig?)

Ville bara ha något enkelt,
hamnade i kaos.
Känner bara;
ångest, rädsla, panik, hopplöshet, misstro, vilsenhet.
Och lycka
(sann jävla lycka)

Dagens mest korkade sms;
"Hej! Sitter på en färja till Tallin, ska leverera bilen, har sålt den, men har för lite cash på dit resan, kan du sätta in en 5hundring på mitt konto, puss"
"ps...du får tillbaka det på fredag när jag är hemma igen"

Dagens idiotiska svar;
"Jag jobbar hela kvällen. Men kan fixa det i natt om det funkar, ps vill ha present"

Dagens "he, jag kan stå i baren" sms;
Helt ok, för över inatt, vet du vilken tid ca? Och present,  ja"

Dagens bästa svar;
"Har inte ditt kontonr"

Det kan inte vara något annat än äkta kärlek.
Inget kan få mig så berörd, upprörd, känslostorm mest hela tiden.
Det finns inget vackrare, värre, bättre, evig längtan, åtrå, förtvivlan, saknad, ärligare, glädje, förväntan, sorg, lycka.

Min sanna kärlek har jag bevakat, skyddat, förklarat, älskat i sju år.
Älskat hopplöst, gränslöst, ovillkorligt, troget.

Så om jag bara vill lyssna på min kärlek, låt mig göra det.
Låt mig få vara besatt, förälskad, töntig - det kommer inte att "gå över".
Jag kommer att fortsätta följa, förfölja, vänta.




Sann kärlek hittas på;
www.muse.mu

Igår;
- Jobbade 13 timmar
- Rökte 17 cigaretter
- Försökte hitta en billig tågbiljett
- Åt äckligt mycket godis
- Ringde elitserien 2 gånger
- Funderade på om jag verkligen gör rätt
- Beställde klipptid

(Tur att jag gjorde något vettigt...)

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut, även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.

(Stämmer det??)

Min mor och jag brukar ha en mycket bra relation med få hemligheter.
Men på senaste tiden har den varit, milt uttryckt, rätt ansträngd. Den utvecklades till kaos när hon en kväll anklagade mig för allt tänkbart och lite till.
Att hon fann det opassande att jag har börjat tänka på mig själv i första hand. Att hon kallade mig egoist och självupptagen. Visst har hon rätt, till viss del, men jag tycker ändå att jag vid 36 års ålder har befogenhet att sätta mig själv först och njuta av livet.
Det som sårade mig mest var hennes fördömande av vissa personer som finns i min bekantskapskrets.
För det är faktiskt så att det är hon själv som har uppfostrat mig till att vara "open minded", att alla är värda en andra chans.
I många år (så länge jag kan komma ihåg) har jag satt andras lycka och välbefinnande framför min egen, nu anser jag att det är min tur.
Är man egoist då, så fine, då är jag det.

Men, hon är trots allt min mor, den som står mig närmast.
Så nu försöker jag att reparera och släta över. Tiden får utvisa om jag valde rätt väg.
Då hon tycker att vi aldrig "pratar" nu för tiden, valde jag att berätta för henne om elitserien (i vår "gamla" relation hade hon redan vetat typ allt).
Förväntade mig det värsta, med sarkasm, ironi och tvivel.
Hon tog det hela med stort lugn, inget tjat om hans förflutna, nuvarande situation, yrkesval eller att han bor 30 mil bort.
När vi lagt på var min första tanke om hon lyssnat överhuvudtaget...
Tar hon lugnande? Druckit lagom med vin? Mår bättre själv än vanligt? Eller ska hon kolla med min bror om smaskigt skvaller innan hon ger mig stöten?
Kan det kanske vara så att min mor insett att hon har gått för långt i sina anklageser och detta är hennes sätt att be om ursäkt?
(man kan ju alltid hoppas...)

08.13 - Dax att gå upp, en timme försent (somnade typ 03.52).
Till tvättstugan och köra igång.
Lååång dusch.
09.25 - Halv kopp kaffe och nikotin. Hänga tvätt, ladda två nya maskiner.
Cykeltur till Svante (som är en katt jag lovat att se efter när hans matte är på Kreta).
10.39 - Hem till tvättstugan igen.
Sk frukost, stryka arbetskläder.
Hänga tvätt och i med nästa omgång.
11.45 - Cykla till jobb nr 1.
15.11 Hem igen, hänga tvätt, byta om inför kvällens arbete.
16.07 Cykeln ner till stan för en jobbintervju 16.30 (som tyvärr inte blev av, men vi ska ses till veckan istället).
16.34 Stämplar in på jobb nr 2, stämlar ut kl 23.54.
Lite eftersnack, sen iväg till krogen.
01.29 Efter två mellis, dax att cykla hem o ta reda på tvätten.
02.21 Kvällens sista cigg, sen ostbågar, läsk och dålig film att somna till...

Helt normalt, eller?

Tack vare, eller rättare sagt, p g a min misstänksamhet, idiotiska nojja, min jäkla rädsla kom elitserien hit, igen, igår kväll.
Han åkte hem 17.20 onsdag, för att åter finnas hos mig kl 22.50 torsdag.
Vad kan jag säga/göra/tro?

Dax att sluta tvivla?
Tid att tro på det här?
Stunden inne att våga?

Gårdagens mest givande samtal;
 - Tycker du om mig?
 - Ja
- Släpper du in mig när jag kommer?
- Ja
 
Tänk vad enkel det kan vara...
(Antar att jag kommer att använda den där tågbiljetten i alla fall)

Vaknade sur och grinig.
Kom på att jag bråkat med elitserien på natten.
Glömt köpa mjölk.
Elitserien ringde, bråket fortsatte.
Bakfull som...
Kontoutdrag - omoraliskt pank 22 dagar innan lön.
Köpt en tågbiljett jag antagligen inte kommer att använda.
Ska med en nära vän till sjukhuset för cancer-koll.

 Tjoho, livet leker...

Snälla U.
Om du är ärlig och säger som det är skulle det inte bli några missförstånd, eller?
(Det är faktiskt inte jag som anpassar sanningen. Kanske du kan lära dig något av det här?)

Handling väger tyngre än ord.


("Did  I disappoint you, leave a bad taste in your mouth?")