Barpadda

Min mor och jag brukar ha en mycket bra relation med få hemligheter.
Men på senaste tiden har den varit, milt uttryckt, rätt ansträngd. Den utvecklades till kaos när hon en kväll anklagade mig för allt tänkbart och lite till.
Att hon fann det opassande att jag har börjat tänka på mig själv i första hand. Att hon kallade mig egoist och självupptagen. Visst har hon rätt, till viss del, men jag tycker ändå att jag vid 36 års ålder har befogenhet att sätta mig själv först och njuta av livet.
Det som sårade mig mest var hennes fördömande av vissa personer som finns i min bekantskapskrets.
För det är faktiskt så att det är hon själv som har uppfostrat mig till att vara "open minded", att alla är värda en andra chans.
I många år (så länge jag kan komma ihåg) har jag satt andras lycka och välbefinnande framför min egen, nu anser jag att det är min tur.
Är man egoist då, så fine, då är jag det.

Men, hon är trots allt min mor, den som står mig närmast.
Så nu försöker jag att reparera och släta över. Tiden får utvisa om jag valde rätt väg.
Då hon tycker att vi aldrig "pratar" nu för tiden, valde jag att berätta för henne om elitserien (i vår "gamla" relation hade hon redan vetat typ allt).
Förväntade mig det värsta, med sarkasm, ironi och tvivel.
Hon tog det hela med stort lugn, inget tjat om hans förflutna, nuvarande situation, yrkesval eller att han bor 30 mil bort.
När vi lagt på var min första tanke om hon lyssnat överhuvudtaget...
Tar hon lugnande? Druckit lagom med vin? Mår bättre själv än vanligt? Eller ska hon kolla med min bror om smaskigt skvaller innan hon ger mig stöten?
Kan det kanske vara så att min mor insett att hon har gått för långt i sina anklageser och detta är hennes sätt att be om ursäkt?
(man kan ju alltid hoppas...)