Barpadda

En barndomsvän ringer,
berättar att hennes mor har dött.
Sorgen överväldigar mig,
känner smärtan, förtvivlan
som hon försöker överleva.

Hur lever man utan sin mor?
Pappagrisar är en sak,
något man klarar sig utan.
Men sin mamma?
Vem ska då berätta allt?

Vi lägger på, med löfte
att ses snart, uppdatera.
Åren går så fort, utan reflektion
på vad som betyder något,
när det väl gäller.

Dagen efter är tung,
saknaden gör sig påmind.
Skickar alla de där meddelandena
jag borde gjort för längesedan,
enormt tacksam för svar som kommer.

Jag hör av mig för sällan,
men kärleken finns kvar.
Måste bättra mig,
fokusera på det
som faktiskt betyder något.