Barpadda

Nu, när det är omöjligt att ses,
för många, långa mil,
kommer jag på mig själv
att sakna honom.
Enkelheten, skratten
det självklara, närheten.

Åter igen
(hur många gånger ska, måste, jag tänka dessa tankar?)

Gjorde jag rätt, den där kvällen,
för länge sedan,
då jag brutalt, lämnade honom,
förbannade det simpla.
Utan tvekan reducerade
kärlek till ovetskap.

Och åter igen
(gav jag upp för lätt, hade vi en framtid?)

Hade jag rätt, den där natten,
att bli sårad,
svära att allt var över,
aldrig mer ge det en chans till,
när han svarade, gav hämnd,
lika brutalt?

(jag vet inte,
fy fan,
jag vet verkligen inte)