Barpadda

Träffade honom igår.
Har inte sett eller hört något av honom sen den där morgonen
för tre månader sen.
Helt plötsligt stod han bara där i baren.
Pulsen ökade.
Vi hälsade, pratade,
han sa att allt var som vanligt.
Självklart ställde jag en massa dumma frågor.
Givetvis följde han med på efterfest och senare även hem till mig.

Inte världens smartaste drag,
jag vet.

Men,
Han förstår mina svarta tankar.
Behöver inte gömma mina mörka sidor.
Han vet vad hjärnspöken och nojjor ställer till med.
Vet hur det är att alltid känna sig annorlunda,
utanför.

Hans närhet genererar i både förtvivlan och hopp.
Förtvivlan över hur tung hans ryggsäck är,
hans insikt om sin livssituation.
Hopp om att jag fortfarande har en chans
att träffa någon som vill förstå,
kan acceptera det jag bär med mig.

Jag vill verkligen vara hans vän.
Finnas till,
om han nu skulle vilja det.