Barpadda

Mamma säger att jag oroar mig för mycket.
Men jag har svårt för att låta bli.
Kloka mamma säger även att jag inte ska tänka så mycket.
Tänka på hur det kan bli eller inte.
Men jag har svårt att få tyst på det där,
som bara mal och mal i min överfyllda skalle.

Det ordnar sig,
jag vet.
Men för tillfället
(eller nästan jämt)
ser jag allt i dunkel,
via vemod, ångest och
givetvis oro.

("Faith,
 you're driving me away
You do it everyday
You don't mean it
But it hurts like hell")