Barpadda

Tanken med mitt besök var att berätta för Säljaren
att han inte är den enda, att vi enbart bör ha vänskap.

Men orden fastnar, vill inte komma ut,
rädslan för hans reaktion får mig att hålla tyst.

Säljaren undrar om något har hänt, är jag låg?
Varför han upplever mig som reserverad, inte helt närvarande.

Jag svarar svävande, vet att han behöver få veta
hur situationen är men vågar inte, är inte redo för avsked än.

Säljaren undrar stilla om önskad övernattning,
det rätta vore att åka hem, men väljer att stannar ändå.

Givetvis blir det knas, vi är mer i otakt än vanligt,
hur han än försöker, finner jag ingen njutning.

Med tankarna hos någon annan, fejkar jag, mest för att han
inte ska känna sig misslyckad den här gången också.

Och det är så fel, jag vet, borde visa honom istället,
berätta vad som inte stämmer, ge en ärlig chans.

Säljaren somnar, jag ligger vaken,
undrar vad i helvete det är som pågår.

Hur långt bort jag är från mig själv,
det som är viktigt i mitt så kallade liv.

Morgonen blir konstig, när Säljarens rygg försvinner
fylls jag av tanken; Det är över nu

Antagligen blir det bäst så, lovar mig själv att berätta allt
nästa gång han hör av sig, om det nu kommer att ske.

Hur mycket jag än uppskattar Säljarens sällskap, fina egenskaper,
så är den relationen vi har nu inte sund, inte rätt, bara ohållbar.


(Trodde inte att något så banalt som en slängd tandborste,
skulle leda till insikt, förståelse för verkligheten)