Barpadda

Orden jag tänkt en miljon gånger
kommer över mina torra läppar
det är inte sant förrän de uttalas.

The prince of darkness blir mottagaren
ofrivilligt, givetvis, stackars sate
tvingas höra "tror jag är sjuk, på riktigt"

Så var det sagt och därmed sant?
Hör mina egna förklaringar,
försvarstal för något okontrollerbart.

Vill inte vara utan mina toppar
orkar aldrig med mina dalar
har alltid varit så, vet inget annat

När det är bra, är det riktigt bra
vid totalt mörker skriver jag som bäst
kan inte välja, vägrar vara slät.

Överlever inte utan skrivandet,
det ger mig kraft, samtidigt kan jag
bara älska mig själv vid uppåtgåendet.

Sjuk? Normal? Egoist?
Vad vet jag, vad vet du?
Vem har rätten att döma?