Barpadda

Möter Vagabonden på skitstället,
lockas omedelbart av hans sätt,
utseende (det där engelska röda),
hur han ler, dansar vidare.

Senare, stängning, utanför,
samlar mod, går fram igen,
han kan inte förstå varför
men släpper inte min hand.

Vi kysser, jag tänker
åt helvete med moral,
fokus, celibat, kärlek,
vill bara ha honom, nu.

Galen resa genom staden,
hem till honom, han fortsätter
hålla mig nära, undrandes
varför han är min i natt.

Vaknar nära, ogenerat,
han släpper mig inte,
drar upp riktlinjer,
att vi ska ses igen.

Och så blir det, enkelt
men samtidigt jäkligt svårt,
han hos mig, jag hos honom,
känslor i obalans, ovetskap.

Han kommer att försvinna,
när och på vilket sätt är oklart,
möjligheten till en framtid
är svår att se eller tänka.

Han är fantastisk,
rubbar mig totalt,
frågan är om jag orkar
bli lämnad ännu en gång.

Han är en Vagabond,
alltid på väg, drar vidare,
någon annanstans,
lever lätt och enkelt.

Tveksamt om jag skulle
kunna erbjuda något som
gör det värt att fortsätta,
finnas kvar i kylan.

Vet inte ens om jag
vill att han stannar,
vad kan han ge mig
förutom galet bra nu?

Antar att jag är fast,
vill våga tro, så länge
varje meddelande
börjar med Darling...