Barpadda

Vagabonden avbokar,
skyller på sjukdom,
kanske är det så.
Men känslan maler,
något är inte bra,
är det redan över?

Ger det några dagar,
det är tyst, kallt,
vet vad som väntar.
Sen ett livstecken,
uttryck om vilja,
men ändå inte.

Jag förstår läget
genom avsaknaden
på ett enda litet ord.
Orkar inte ovisshet,
kräver rakt svar,
får det direkt.

Han måste bli klar
någon annanstans,
gå vidare först.
Vet att jag borde göra
likadant, hitta lugnet
innan något nytt.

Tacksam för uppriktighet,
det saknas alltför ofta,
men ändå en besvikelse.
Det blir inga hårda ord,
vi är för bra för det,
känner mest tomhet.

Hade bara en löjlig tanke
att vi skulle kunna göra
det tillsammans, darling.