Barpadda

Och jag skriker hårda ord,
vräker ut min besvikelse
på ett sätt som jag avskyr,
aldrig ville skulle hända.

Men det är oundvikligt,
borde ha löst situationen
tidigare, smidigare, ärligare,
sällan blir det som man tänkt.

Så jag dränker skiten i rött,
hoppas på vänskaplig lösning
men vet att det inte blir så,
det är kört sedan länge.

Vem bär skulden?
Inte fan är det jag,
i alla fall inte ensam,
det krävs två för konflikt.

Det behövs även två
för kompromiss, lösning,
så om den ena parten drar
är det så att säga "dead end".

(fuck it)