Barpadda

Avslutar med Gitarristen,
hur han tar det vet jag inte riktigt än
tror inte han förstår allvaret i mina ord.

Så han är lugn, spelar med,
undrar om han kan göra något,
vill jag prata om det som tynger mig?

Fnissar hysteriskt i smyg,
underbart ego, men seriöst,
vad kan han erbjuda mitt sinne?

Gör som tidigare, varför inte?
Skyller på förlorad insikt, fokus,
att vi är på helt olika nivåer i livet.

Och han köper det utan reflektion,
ingen eftertanke på vad han själv är,
vikten av att förstå sina handlingar.

Inser då hur rätt jag är,
hur sann jag försöker vara,
alltid måste försöka vara mig själv.

För att ligga med random,
hur snyggt det än är med gitarr,
leder ingenstans framåt i mitt liv.

Snarare bara bakåt,
till något jag redan vet finns,
väntar om jag skulle ångra mig.

Gitarristen skulle aldrig orka
höra, förstå eller vilja veta
det jag har att berätta.

Så jag låter honom gå
i tron att han har berört,
fast det egentligen är tvärtom.