Barpadda

Nej,
jag är ingen vacker syn,
sällan är jag det.
Men nu, värre än värst,
dessa ständiga tvivel.
Ingen, jag tror ingen förstår
mitt dunkla sinne.
Hur ful, hur liten och ful,
jag faktiskt är.
Nej, nej,
kanske du tänker.
Vet vad jag utsätter dig för,
hur självisk jag är.
Det handlar aldrig
om att du ska må dåligt.
Aldrig bekräftelse, komplimanger,
ord du inte vill säga.
Ångesten här, alla fula ord,
är bara mina.
Mitt sätt, mitt behov,
bara mitt fula.
Känn aldrig tvång,
för du vet det du vet.
Kanske är jag älskbar
någon annanstans.
Du måste dock ha hittat
något, insett.
Förstått, tyckt om,
den jag faktiskt är.
Annars, är det du,
som är den sjuka.