Barpadda

Jag skriver mina satansjävla listor
på allt det jag borde göra,
förstå, läsa, klara av.
Ger mig ångest, skapar panik,
får mig att må dåligt,
känna mig sämre än vad jag faktiskt är.

Vilsen, riktigt "lost", förvirrad,
behöver närhet, fysisk kontakt,
bekräftelse, bli rörd, berörd.
Finns det någon, någonstans
som orkar ge en trött, sliten padda
tröst, värme, framtidstro, kärlek?

Annars?
Så länge jag har lika nära
till skratt som mina tårar
är det faktiskt ok.
Älskade vänner, familj
ett liv utan er
klarar jag aldrig av.