Barpadda

T ringer,
förklarar läget,
nu har han jobb
i det rika landet västerut.
Att han uppskattar
min öppenhet för
honom som inneboende
(det skulle ha fungerat),
men det är inte längre aktuellt.

Jag säger;
Bra för dig,
du fixar det, som alltid,
blir nog superduper.
Hade varit nice med hyreshjälp
men inom mig
drar jag en lättnandes suck
(nej, det skulle aldrig ha fungerat),
vill ju faktiskt helst bo själv.

Vi har känt varandra länge,
haft våra turer jag och T,
han har sagt det vidrigaste,
lämnat mig hjälplös
jag svikit hans hjärta,
lämnat honom förtvivlad.
Vi är lugna nu, vänner
(förlåtit, glömt, gått vidare),
lika bra att inte utmana.