Barpadda

Så hände det, det vi visste skulle hända, på det sättet vi hade önskat att det skulle hända... Men inte nu, inte här, inte än, inte framför våra ögon, inte på mitt sovrumsgolv.
Mormor kom, skulle äta middag och fira min födelsedag, klagade över anfåddhet och värk i benen.
Sen gick allt bara så snabbt fast ändå inte. Hon orkade inte sitta utan ville vila en stund på sängen, sen blev andningen konstig, pulsen svag och mormor okontaktbar.
Panik och ångest, gråtattack och raseriutbrott, allt samtidigt.
Ambulans är på väg, men när? Hinner den komma i tid?
Fantastiska tonåringen behöll lugnet, tog över samtalet med larmcentralen, gjorde hjärt- och lungräddning... Men det var försent, hennes hjärta orkade inte mer.
Ambulansen kom på fem minuter, längsta jäkla minuterna i mitt liv, tog över och fortsatte upplivningsförsök. När dom gav henne fjärde adrenalinsprutan visste jag att det var över, att hon var borta, på väg någon annanstans. Dom körde i illfart till sjukhuset för att konstatera att mormor inte ville vakna mer.
Tonåringen anklagar sig själv för att inte ha gjort tillräckligt, mamma har ångest för att hon blev hysterisk, själv vet jag inte hur jag känner mig. Mår lite lätt illa, jag önskar ingen att ha "city-akuten" i sitt sovrum där man själv är förtvivlad anhörig och ens älskade mormor har huvudrollen.
Det sista hon sa var; skönt att jag inte är ensam.
Och om ett tag kommer jag att kunna släppa bilden av kanyler och syrgasmasker, inse att hon gick vidare med värdighet och finklädd - precis som både hon och vi ville.