Reflektion
Säljaren undrar om jag är
förbannad, arg på livet,
har behov av att kräva hämnd.
Jag väger hans ord i min mun,
tänker efter, undrar om det är så
vänder och vrider på känslorna.
Spenderar natten, tidig morgon
med att läsa (nästan) allt jag skrivit,
i ett försök att hitta svar på hans fråga.
Nej, blir svaret, jag är inte förbannad,
kanske har jag varit, men inte nu,
snarare frustrerad eller besviken.
Besviken på min omvärld
som jag på dunkla dagar
anser inte förstår mig.
Besviken på mig själv
alla dessa mörka dagar
då jag inte förstår omvärlden.
Inte förstår det sociala spelet,
avsaknaden på solidaritet,
ärlighet och kärlek.
Kanske mår jag bra när jag mår dåligt,
skyller allt på vemod och ångest
för att slippa undan ansvaret, hitta källan.
Har jag vant mig vid dessa känslostormar
att jag inte vet vem jag är eller skulle vara utan?
Kan jag vara lycklig utan att först nå botten?
Djupet inom mig är krävande,
men samtidigt fantastiskt givande,
vill aldrig vara utan förnimmelsen.
Jag lever, även om jag inte alltid förstår varför
om än besviken och frustrerad,
så är jag tacksam för mitt liv.
