Barpadda

Någon gång mellan lunch och eftermiddagskaffe
tappar jag motivationen, orken, lusten.
Vill inte mer, helt enkelt.
Trött, trött på skapandeprocesser, teoretiska perspektiv och examinationsuppgifter.
Less på solskenshistorier, pedagogisk dokumentation och reflektioner.
Trött, såinihelvetet trött, på mina tvivel, demoner som ständigt kommer ikapp.
Less, såförbannatjävla less, på avsaknad av mod, vilja, att inte våga vara mig själv,
att inte säga vad jag tycker, rädsla för att ta plats, att inte få plats,
att inte vara omtyckt, bli en sann riktig sur bitterfitta.
Tårarna vill inte backa hur hårt jag än blundar.
Ångesten sprider sig snabbt, kräver att få komma ut.
Min söta, rara kurskamrat försöker hålla mig uppe,
som om hon har på känn vart jag är på väg.
Jag låter henne tro att hon lyckas,
enbart för att hon gör ett seriöst försök.
Orkar hålla masken, skenet uppe, nästan hela vägen hem.
Men inget blev bättre av att komma hem.
Hem till en lägenhet där ena halvan är kliniskt ren,
den andra i fullständigt kaos.
Vet att jag måste, borde göra färdigt, ställa i ordning, städa klart.
Lägger mig på sängen, drar filten över huvudet,
intalar mig själv att det är lugnt, tar det imrg efter jobbet eller till veckan.
Orkar inte nu, inte idag.
Vill inte, kan inte, inte nu, inte idag.
Vet att inget ändå kommer att bli bra,
inte en dag som den här.
Så jag släpper ut tårarna,
låter ångesten få härja fritt.

Imrg är det en ny dag,
nya möjligheter,
nya ångestattacker.
Önskar er andra en trevlig helg.