Och allt det där
Allt det där, jag borde, kanske till och med måste göra
(plugga, diska, reflektera, städa, avtalade möten,
krama träd, samtal att ringa),
bara växer, ligger på hög, väntandes, på att bli gjort, att ta tag i.
Men, "Frankly my dear, I don't give a damn"
Orkar helt enkelt inte.
Inte igår, inte idag, inte imorgon.
Gör ett seriöst försök att mixa ihop en "PJ-light" till mor,
vill så gärna att hon ska förstå, uppskatta,
denna märkliga, underbara, kvinna/musiker,
som betyder så mycket för mig.
Går vilse någonstans mellan
det hoppfulla
och totalt mörker
Och där är jag nu,
förvirrad mellan lycka och vemod,
men ändå, ganska ok.
Det finns hopp, framtid,
möjligheter, förståelse
och kanske, kanske till och med, kärlek.
Dock inte igår, inte idag, inte imorgon.
