De tolv pärlorna
Lillprinsen springer mot mig, min famn öppnas upp instinktivt.
Precis som mitt hjärta alltid har varit mot honom, sedan första gången.
Han är mitt allt, mitt ljus, mitt vackraste, min eviga kärlek, min guide.
Har present till dig, säger han på sitt alldeles egna språk och ler.
En tråd med pärlor har han skapat, knyter den varsamt runt handleden.
Pärlorna döljer ärr, påminner om livskraft, kärlek som faktiskt finns, är.
Hjärtat slår ett extra slag, kärleken inför detta barn är enorm.
Hans lycka är min, min olycka aldrig hans, obalanserad symbios.
Som det antagligen är menat att vara, förbli, en andra chans.
Det tog tid, säger lillprinsens fantastiska far, men med vilja går allt.
Inga tvivel om vem han gjorde det till, du var mottagaren hela tiden.
Ni är ju lika knasiga, skrattar pappan, med underton av sanning.
Önskar jag kunde öppna upp, förklara utan tårar, vemod,
hur jag älskar hans familj över allt annat, hur fantastiskt det är
att få vara delaktig, välkommen, utan att förstå varför.
Hur er lycka föder och förgör på samma gång.
Hur det påminner om allt jag alltid velat ha,
fast aldrig klarat av, på gott och ont.
Sen leker vi, prinsessan, lillprinsen och paddan.
Flyger med magiska paraplyn överallt, bygger slott,
allt är möjligt och lite till, så där som det ska vara.
Inga vardagsproblem, inget vemod, ingen sorg.
Bara glädje, fantasi, kreativitet, äkthet.
sann kärlek och lust inför livet, framtiden.
Och det är underbart att bara släppa allt,
påmind om livets mening, hur det ska vara.
Att jag faktiskt har ett vackert liv med kärlek.
Hur ont det än gör, så vill jag vara kvar, leva.
Mitt liv är inte onödigt, bara komplicerat.
Men har ett syfte, vet det nu, klart och tydligt.
Förlåt Skitunge, förlåt älskade mor, vänner,
för att inte klarheten visat sig tidigare,
men vet att ni förlåter mig, ännu en gång.
Det krävdes dock tolv enkla pärlor
för att förstå det ni redan vet,
Att inse, lista ut mysteriet.
Kommentarer
Trackback
