Barpadda

Pratar med K.
Om vad jag känner.
Frustrationen över att inte veta vad jag vill.
Nojjor och demoner.
K undrar om det vore så illa,
så farligt att stanna kvar i byhålan.

Det kanske det inte är.
Men jag är kluven.
Det inre följer med vart än jag befinner mig.
Jag vet.
Men jag tror fortfarande att det är lättare att ta tag i det mörka om det finns distans.
30 mil kanske inte är mycket,
kanske behöver jag mer,
men det skulle vara en början.
Fast till vad?

I nuläget vet jag ingenting.
Vad jag vill ha ut av livet.
Vad jag vill göra.
Vad jag vill jobba med.
Om man ska nöja sig med det man har.
Om äkta kärlek finns.
Om jag någonsin kommer till klarhet.

Känslan av utanförskap kommer alltid att finnas i mitt sinne.
Jag har ändå turen att ha några få riktiga vänner.
Som älskar mig för den jag är.
Som står ut, orkar med.
(Ni vet vilka ni är, jag är så tacksam, tro inget annat!)

Men, ändå,
vilsenheten äter upp mig.
Det mörka har övertaget.
Jag hatar det så.