Barpadda

Som sagt,
allt bara blossar upp igen.
Jag är förälskad, igen.

Det blev inget avslut.
Inget blottande heller.
Vet fortfarande inte vad han känner.
Hans avsikter.
Vill, men törs inte fråga.

Osäkerheten gör mig till ett nervvrak jag inte orkar vara.

Tänker på hur det blev sist.
Hur jag antagligen kvävde honom.
Hur ont det gjorde.
Hur mycket jag ville.
Hur kär jag var.

Rädd, som fan,
både då och nu.

Det känns som om tiden stått stilla.
Att det var igår och inte för två år sedan,
jag stod där i hallen.
Trevande, på väg att gå.
Hjärtat som skriker;
"Snälla, kyss mig, snälla bara kyss mig".

Vi skulle nog kunna vara bara vänner.
Om det inte vore för den där eftermiddagen.
Den där förbannade söndagen, som förstör allt.
Söndagen då jag sänkte garden.
Då jag lät honom förstå att jag aldrig glömt.
Då jag visade honom mina nojjor och demoner.
Han fick dem att försvinna.
Lät mig andas,
i en kort stund av trygghet,
total närhet.

Dret.