Barpadda

Har ett långt, jobbigt, underbart samtal med Säljaren.
Svamlar bort mig själv, så rädd för att han ska missförstå,
inte vilja ha kvar mig som vän, tro att jag vill något mer.

Vet att vad jag än säger/sa kan tolkas tokfel.
Men han är så bra på att se allt ur en annan vinkel,
förstå mina knäppa, dunkla tankar, att jag vågar försöka.

Ville förklara hur mycket jag än undrar över oss, hur det blev,
så är jag tillfreds med utgången, att vänskapen uppskattas,
att jag finner hans sällskap befriande, alltid givande.

Hur underbar hans hjärna är, galen, seriös, öppen.
Att han är perfekt, borde finna och få enkel, bra kärlek,
önskar honom bara det bästa, meningsfullhet.

Vet inte om jag lyckades, fick fram något vettigt.
Men sanningen är den att jag aldrig ångrat något,
vad som än har delats, gjorts, sagts, varit, är, finns kvar.

Berättar om skrivkrampen, får konkreta, användbara svar.
Fast jag bara ville berätta hur han inspirerar, är min musa,
att jag alltid skriver som bäst när han är i närheten.

Hur knäppt det än låter så är det sant, förstår det nu.
Att det bästa jag någonsin skrivit är tack vare Säljaren.
Är det ens vettigt att låta honom veta något sådant?

Vet att Säljaren tror på mig, anser jag kan om viljan finns.
Förstår innebörden av min annorlundhet, orden.
Hur de betyder allt och ingenting, vikten av utloppet.

Vad som än händer är jag nöjd med det som gavs,
lycklig över det jag fick, fått tagit del av, förståelsen.
Önskar oss ett bra liv med fortsatt vänskap, tokerier.