Barpadda

Tokiga kvällar, nätter,
galenskap, fuskande,
tar till slut ut sin rätt.
Skratt blir till tårar,
känslan av likgiltighet,
att allt redan upplevts.

Så många gånger förr,
orkar inte mer, nog nu,
vill inte en vända till.
Det där att stå bredvid,
uttråkad, se, uppleva
allt åter igen.

Det hör liksom till
tråkstaden, inte här,
absolut inte här.
Men lik förbannat
så upplever jag det
trots storstadens puls.

Hittar Liten i vimlet,
finns inget annat än
be om hans tröst.
Att följa med honom
hem i gryningen,
våga vara svag.

Erkänna demoner,
nojor, paranoian,
hur allt bara är.
Liten är fantastisk,
alltid, som vanligt,
varm och närvarande.

Morgonens ångest
är brutal, ofrånkomlig,
bara två ord existerar.
Förlåt (till honom).
Skärpning (till mig).
Inget annat (för fan).