Barpadda

När jag,
dagar som den här,
tillåter mina tankar att
fastna hos honom,
blir längtan så påtaglig.

Min längtan
efter att kunna
andas, sänka garden,
bara vara,
hitta någon som förstår.

Det brukar
kännas ok,
ge mig hopp.
En konstig slags
framtidstro.

Men idag
är frågan om,
inte när,
jag kommer att
kunna uppleva det igen.

("Och jag tror minsann min själ dör av svält")