Barpadda

Okej.
Jag kan fortsätta gräva ner mig,
må apa över något som inte blev.
Jag kan sörja månader av lycka,
som egentligen inte fanns på riktigt.

Visst.
Jag kan se problemet, inse mitt bidrag,
förstå att jag är den felande länken i "oss".
Jag kan anklaga mig själv för att vara svår,
den där ingen orkar med, förstår, står ut med.

Eller.
Så kan jag beskylla dig för allt och inget,
hur du lovade runt utan avsikt att hålla orden.
Ditt sätt att få mig lita på kärleken, tvåsamhet,
hur meningslöst allt är, blir normativt tänkande.

Annars.
Mår jag mest skräp på grund av saknad,
längtan efter något jag aldrig kommer få.
Som du fick mig tro var möjligt, en chans,
eller något i den stilen, en alternativ lösning.

Enfald.
Jag, min idiot, trodde på dig, oss,
att allt var "in the name of love".
Fel, så jäkla fel, hur kunde det ske,
hur blåögd, naiv är jag egentligen?