Barpadda

Så vi bestämmer oss för att fortsätta leka, jag och HS.
Möts igen, några timmar senare på mitt favoritställe.
Sitter i baren, uppdaterar, flamsar, stämmer av, skrattar.
Vi pratar på, massor av bekanta strömmar förbi.
Jag ler, säger hej, jo tack det är bara bra. Kramar, säger kul att ses och menar det.
För vad dom än säger sen, senare, så rör det inte mig, jag bryr mig faktiskt inte.
Jag är lugn och fin, avslappnad, hyfsat social och glad.
Hur det kommer sig vet jag inte riktigt, men att träffa alla dessa från förr utan att få ångest, känns befriande.
Kanske har mitt sällskap något med det att göra, kanske inte.
Men HS får mig att skratta hjärtligt, jag klarar av att sänka garden, koppla bort, bara trivas.
Känner mig bekväm, i situationen, i mig själv och i hans sällskap.
Vi vandrar vidare i natten, jag dricker alldeles för mycket vin, möter upp kända som okända, det är en bra kväll, en mycket bra kväll.
Han kysser mig någonstans där, mellan skratt och allvar och jag förstår precis allt då.
Väljer att göra honom sällskap, fast jag vet att det bara kommer att bli fel, men kan helt enkelt inte släppa känslan av lycka.
Vi sover nära, på ett sätt jag glömt bort att man kan göra.
Vaknar utan ångest, vilket är en märklig känsla.
HS fixar frukost, över kaffet ger han mig en annan synvinkel på mina minnen, ett nytt perspektiv som är välbehövligt för min sjuka hjärna (ska försöka ta det till mig, jag lovar).
Innan han kör mig hem till N gör vi upp ett kontrakt som jag har för avsikt att hålla.
Efter ett kul att ses, det var trevligt igår och en desperat kyss från mig, ropar han genom en nervevad ruta att jag kan ta och ringa nån dag, faktiskt. För det är tydligen min tur att göra det.
Kommer till en tom lägenhet, jag var tydligen inte den enda som hade bortamatch.
N anländer senare, precis lagom till min ångestattack (självklart, varför ska jag må bra mer än tolv timmar i taget?)
Jag gråter, kanske obefogat, i hans famn.
För första gången på flera år vill jag inte lämna tråkstaden, men måste åka, åka till mitt sunkiga svarta andra hands kontrakt i förorten.
Vi ligger kvar i soffan, jag och älskade N, sippar rosé, pratar om livet, ger fan i allt.
Vi går till favoritstället, möter upp I, käkar, dricker mer vin och jag orkar inte bry mig om något, förstår inte de omvända känslorna.
Smsar med HS, vet inte varför, tycker han borde förstå att jag vill ses igen, snart, utan dubbelbottnade frågor och svar.
Bordet fylls på av vin och människor, men det är helt ok.
I brist på annat måste jag ta nattbussen hem till Stockholm, vilket verkar vara en jättebra lösning, just då.
Det var det inte, kan jag lugnt säga nu.
Anländer 06.15, trött som fan, sjukskriver mig, för att sova, fixa med projektet, men hamnar i minneslådan som ger mig en svår äcklig jävla skitångest.
Ja, och där är jag nu.
Någonstans mellan att bränna över tjugo års minnen på bål,
bli full, förnedra mig själv eller hugga av huvudet
så jag iaf slipper alla dessa varför/kanske/eller /om tankar.
Någonstans mellan hopp och förtvivlan,
som vanligt.

Annars?
Oj, vilket långt inlägg...
(rekord?)
Ja, jag skulle gärna skriva något här,
men måste nog lösenordsskydda först.