Barpadda

Helt plötsligt står jag inte ut
med tanken att vara singel.
Jag har trivts bra med det,
inga problem,
tyckt det varit skönt,
skönt att inte behöva ta hänsyn,
göra vad jag vill,
när jag vill.

Men nu,
helt jävla desperat.
Söker ständigt efter någon,
något som kanske kan bli.
Ständiga smällar,
alltid besviken,sviken,
fast jag egentligen har det bra ensam.

Förstår inte vad det är
som är så svårt med att vara rak,
säga vad det är,
bara ett enkelt nej
(eller ja, om det nu skulle vara så).
Det är tystnaden,
ovissheten,
som tar död på mig.

Uppriktighet är en bristvara i mitt liv,
är sjukt beroende av det just nu,
förstår inte hur man kan leva utan.
I min enfald har jag alltid trott
att äkta kärlek ser insidan,
uppskattar en hyfsad hjärna,
att kemin är viktigare än utsidan,
att humor, värme, ömhet, gemenskap
är det viktigaste, det som räknas.
Men icke,
kunde inte ha mera fel.

Jag vet faktiskt inte
hur många bakslag till jag orkar med,
om jag orkar ett endaste mer.
Hur ska jag våga chansa,
visa vad jag känner,
vem jag är,
när jag ständigt får nobben,
blir avvisad, behandlad som luft?

Annars?
Det skulle var så nice,
att få ändra status.