Barpadda

Fem,
jag tror jag var fem år,
första gången jag kände mig
annorlunda.
Att jag inte var som alla andra.
Känslan har aldrig lämnat mig.
Mer eller mindre påtaglig
finns den alltid där,
som den alltid har gjort
och antagligen
alltid kommer att göra.
Mina försök till anpassning
är en saga utan lyckligt slut,
mina desperata försök
att passa in
leder aldrig någonstans.
Verkar som de gör mer
skada än nytta,
får mig att må sämre,
känna mig ännu mer utanför.
Jag vet inte vad jag gör
som är så fel,
vad jag tycker,
som är så avvikande.
Har aldrig förstått varför
jag betraktas som ett miffo.

Skev självuppfattning säger de,
som trots allt,
faktiskt tycker om mig,
för den jag är,
vad jag står för.
Jag är uppriktigt tacksam för allt,
alla vackra, snälla ord,
uppmuntran och ständigt stöd,
tro inget annat.
Men jag förstår inte,
hur ni står ut,
orkar med mitt mörker,
min ständiga ångest.
Men hoppas att jag,
emellanåt är en bra vän,
en person att lita på,
någon man kan ringa
mitt i natten för tröst.
värd att ha kvar i era liv.
Att jag står för mina misstag,
mina åsikter, mina val,
att jag verkligen inte är det där miffot.

Kära mor anklagar sig själv,
för något hon inte är orsaken till.
Jag vet att hon handlat rätt,
gjort vad som varit bäst just då,
i varje situation.
Hon är den jag beundrar mest,
hennes styrka är det få som har.
Jag ser på min tonåring.
Klok, underbar, smart, sund.
Undrar om han verkligen är min,
hur kunde jag, skräpet,
få något så perfekt?
Han förtjänar en bättre mamma,
någon som kan ge honom mer
än vad jag kunnat göra.
Hoppas att han kan förlåta mig,
att han inser att jag gjort det jag trodde
 var rätt, just då,
att jag älskar honom över allt annat.

Mer än en gång har jag fått höra
att jag slösar bort min talang.
Slösar bort mina ord.
Att jag skulle kunna göra något vettigt,
leva på det jag skriver.
Men ni måste förstå,
ord är enkla,
att leva är svårt.
Jag klarar inte av kraven,
prestationsångesten,
utlämnandet.
För det finns alltid någon där,
som tycker att det jag skriver
är skit,
att jag suger.
Klarar helt enkelt inte av det,
vågar inte tro på mig själv.

Det enda jag någonsin har velat
är att leva ett enkelt liv,
bara vara, nöjd med det.
Att dela säng med någon
jag finner utståbar,
enkla sammankomster
med vänner jag litar på,
kunna lyssna på musik,
läsa litteratur
utan att någon anser mig onormal.

Lite djup, lite vardag,
lite galet, lite vad som helst.
Begär jag för mycket?
Är jag onormal?
Är jag ett miffo?