Berg och dalvana

Är så less på
mig själv,
mitt dunkel,
min ångest.

Varför kan jag aldrig
slappna av,
ha tålamod,
våga tro?

Varför kan jag aldrig
släppa taget,
sluta analysera,
bara vara?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0