Words! (by Matthew)
Verklighet på Oslo S
Han kysser mig med orden;
Du har världens bästa läppar.
Jag svarar uppriktigt;
Vet du vad jag mer har? Världens bästa pojkvän.
Och så är det.
Bimbo
Vi är osams. Eller rättare skrivet;
jag bråkar, han försöker förstå varför.
Önskar jag själv visste. Bråk om ingenting,
egentligen. Svartsjuka, löjliga, äckliga känsla.
Förtvivlan, osäkerhet. Bor bara hos mig,
inte hos honom. Det borde jag vara svartsjuk på.
Inget annat. Hur många gånger ska jag behöva
kräva förklaring, förtydligande, innan jag förstår?
Hur många gånger till kommer han att orka,
tycka jag har rätt att kräva svar på påhittad idioti?
Herregud, han vill bli min man! Är inte det nog?
Hur trög är jag, hur svårt kan man göra något enkelt?
Baahhhh!
Vad vet du/han? Om någonting?
Alla svek, otrohet, lögner, skitprat,
Och den inre rösten som ständigt viskar;
Varför skulle inte han vara som alla andra?
En som sårar, sviker, lämnar, är ett svin...
För enligt min historia hänger allt det ihop,
Att älska någon innebär att döda,
förstöra, förgöra, förminska, överge.
Varför (varför, varför, varför)?
Varför skulle det ändras nu?
Vad ihelvetesjävlaskithål är ändrat?
Jag är ju fortfarande den jag är, typ miffo.
Andas djupt.
Kommer till sans, blir sams.
Han är ju faktiskt den som vet.
Inte allt, men nära nog. Försöker.
Ja, han försöker faktiskt älska mig.
För den jag är. Eller kanske just därför.
Vet att han gör det. Älskar.
Men ändå. Ni måste förstå mina tvivel.
Jag är som jag är. Jag är "sån". Alltid.
Hur skulle jag vara som "lycklig"?
Jag vet inte. Har aldrig vågat vara det.
Han får mig vilja våga vara. Lycklig.
Och det skrämmer skiten ur mig. Totalt.
Tankar i väst (miffo)
Ett idiotiskt anfall av svartsjuka,
obefogat eller inte, spelar ingen roll.
Känslan av tveksamhet
är brutalt närvarande, äckligt låg.
Vem är jag att döma, fördöma,
känna mig så här, avsky inför dåtid?
Jag har också levt förut,
men gömmer, ljuger inte om det.
Är jag någon han älskar på riktigt
eller en slags "plan b", reserven?
Känslan av att vara den
som är villig att offra det mesta.
Antar att det är skillnaden,
orsaken till mina mörka tankar.
Anledningen till mitt tvivel,
de dunkla tankarna om äkthet.Annars då?
Längtar efter min blivande bättre hälft mest hela tiden.
Att bara få vara nära, dela vardag, på riktigt.
Saknar min vackra kloka Skitunge,
bara få vara mamma, tillgänglig.
Längtar efter min kloka, rara mamma,
att kunna ge tillbaka en bråkdel.
Saknar min bästaste vän i världen,
dricka rött, lyssna på Morrissey.
Längtar massor efter fina, underbara,
saknar tid att ses, umgås, bara vara.
Ja, frågor på detta?
Bat For Lashes
You're the train that crashed my heart
You're the glitter in the dark
You're the glitter in the dark
Lägesrapport #166
Sakta tar mitt nya hem en trivsam form,
det känns fint, riktigt bra med egen lya.
Ett ställe som bara är mitt alldeles egna,
så länge som det passar mig, mitt behov.
Jobbet kräver massor, som vanligt,
tid, energi, kärlek, krav och ansvar.
Men jag älskar det, strukturerat kaos,
viljan att ge massor, göra mitt bästa.
Men storstaden och jag är inte i symbios,
det jag brukade älska känns bara fult.
Längtar bort, trött på stress och attityder,
vill andas, bara vara, någon annanstans.
To be
Datum är bestämt.
Vi ska bli herr och fru.
När tänker jag inte berätta.
Vi vill ha det för oss själva.
Oss, det handlar om oss.
Som det var tänkt från början.
Inget ståhej, inget jippo.
Bara vi, i enkelhet.
Så som vi alltid har varit.
Kärleken är äkta.
Allt annat onödigt.
Ringbyte i tysthet.
Så sorry raringar.
Ni får nöja er med det.
Och vetskapen om lycka.
Btw (utan någon speciell ordning)
Det är;
Långa dagar, tidsbrist.
Löv på spåren, kollektivtrafik.
Många mil, distansförhållande.
Underbar pojkvän, kärlek.
Oro för Skitungen, framtidshopp.
Längtan efter fina, saknad.
Underbart jobb, otillräcklighet.
Krävande jobb, glädje.
Nytt helt eget hem, kaos.
Brist på sömn, energi.
Och mitt i allt, livet.
Den där ovana känslan, lycka.
Fy...
Uppdaterar sällan,
skriver inte som jag borde.
Sorry.
Har skrivkramp.
Seriös ovilja till ord.
Förlåt.
Är dessutom
ganska lycklig för nu.
Kaosteori.
Känner hopp,
livsglädje, framtidstro.
Knasigt.
Ångest finns,
för uteblivna ord.
Förlåt.
Borde skriva mer,
låta er ta del av glädjen.
Sorry.
Återkommer snart.
Lovar på hedersord.
Okej?
Urblåsning (vackert & tragiskt)
Ofta blir jag berörd av musik,
väldigt ofta, nästan jämt.
Men sällan blir jag svag,
totalt golvad, förlamad.
Häromdagen hände det,
givetvis i kollektivtrafik.
Eller kanske just därför,
totalt berörd, förförd.
Vad fan håller vi på med?
Jag & Billy Davidsson (borde sitta här och skämmas...)
Ber om ursäkt,
uppdaterar för sällan,
skriver nästan inget alls,
förlåt.
Dagarna går för fort,
hinner inte riktigt med,
inget speciellt händer,
svensson.
Nu ljög jag,
det händer massor,
hela tiden, har seriös
skrivkramp.
Madness
I can't get these memories out of my mind
and some kind of madness has started to evolve
I tried so hard to let you go,
I tried so hard to let you go,
but some kind of madnessis swallowing me whole
I have finally seen the light
I have finally seen the light
and I have finally realized what you mean
And now, I need to know is this real love
And now, I need to know is this real love
or is it just madness keeping us afloat?
Typ grattis, eller?
6 år
sex jävla år
har jag skrivit här
Om ångest
misslyckad kärlek
musik och mer ångest
Om vänskap
förståelse, tolerans,
avsky, besvikelse, mörker
Om reflektioner
hat, självinsikter
längtan, saknad, allt annat
Färdig, klar?
Kanske, vet inte
Svårt med ord just nu
Som alltid
ber jag dig
om tålamod
Kräver mer
än vad jag borde
begär för mycket
Förlåt
Längtan (skala 3:1)
Herregud,
just nu längtar jag efter min blivande bättre hälft
så jag håller på att gå sönder, på riktigt.
Samma längtan finns även efter älskade Skitungen
och den där filuren bästaste A.
Och mamma... och moster... och hermano...
Och alla andra fina, underbara.
Puss
Mantra
Don't be afraid
We belong together
Forever
Raring
Fina L på besök
Vi pratar öppet
Livet, kärleken
allt där emellan
Hon är vacker
Klok, bra vän
En av de bästa
På riktigt, sann
Till skogs
Fina vänner, bästa vän, pojkvän.
Högt tak, massor av skratt, lycka.
Allt är egentligen helt perfekt, underbart.
Förutom den där äckliga, krävande skuggan.
Som sår tvivel, gör mig dunkel, misstänksam, ful.
Satans jäkla vemod, kan du inte bara låta mig vara?
♥
Sams (att komma till sans)
Djupa, lugna andetag, hittar kraften att ringa upp. Hans varma röst.
- Bejbi, innan vi börjar prata måste jag säga något, ok?
Mitt hjärta rusar, det svartnar framför ögonen. Biter hårt i läppen.
- Jag älskar dig. Jag älskar dig för den du är. Du måste tro på det.
Och luften går ur mig, tårarna rinner. Snörvlar som ett litet barn.
Han är min darling, nummer ett. Den bästa, någonsin.
Känslan av lycka, tacksamhet. Att vara välsignad.
Klart jag tror honom, vet att det är så. Han älskar mig.
Varför lär jag aldrig förstå. Men den ovissheten kan jag leva med.
Alla dessa år av tvivel, nu vet jag bättre. Är tokkär.
Vi fixar det här, allt och lite till. Tillsammans på riktigt.
Du och jag mot världen. Alltid bejbi.
