Barpadda

Och jag borde kanske skriva om sommaren som gick,
vansinnet, idiotjobbandet, skratten, meningslösheten,
fina kollegor, sargad kropp, vackra vänner.

Om hur jag "fuskade" till resttentan på två dagar, fick bra betyg,
bristen på motivation denna sista termin, hur efter jag redan är,
osäkerheten om jag valt rätt, orkar, får jobb.

Skriva om hur jag blev kombo i en sliten studentlya i förorten,
ångesten, lättnaden att ha någonstans att bo, att slippa "care of"
bara vara egen om än för ett kort tag.

Hur jag oroar mig för Skitungen, denna fantastiska underbara,
som inte riktigt inser sina egna möjligheter, hittar rätt i tillvaron,
hur jag längtar efter honom så mitt hjärta blöder, varje dag.

Om min kära mor, det går lång tid mellan gångerna vi ses
och hur det äter upp mig inifrån, behöver henne nära,
hur hennes små varma händer alltid ger mig tröst.

Borde kanske skriva om hur jag sörjer med älskade A,
hur svårt det är, förklara att jag vet vad hon går igenom,
att jag älskar henne och allt vår vänskap är.

Min undran över hur the prince of darkness mår,
min nördlängtan efter hans dunkla, vackra sinne
och varför han alltid raderar sina välskrivna ord.

Hur jag avskyr att min guddotter och hennes fantastiska syster
inte är i närheten, hur ont det gör att inte kunna finnas till,
vara en del av vardagen, följa deras utveckling.

Skriva något om hur min kloka, vackra mentor inspirerar,
får mig tro på livet, framtiden, kärleken, om hur allt
är möjligt, bara man tillåter sig att våga vara.

Hur Säljarens flytt från storstaden har påverkat mig,
att jag förstår honom, men att jag saknar kopiöst,
om vi kanske borde försökt en vända till.

Hur jag fortsätter att träffa den unga och söta,
fortfarande "dag vag", ambivalensen i känslorna,
inför vad han/vi är, att inte känna förnimmelse.

Borde säkert skriva om hur jag inte lever som jag lär,
om hur jag lovat att vårda vänskap men inte gör det,
uppskattningen av de som håller mig kvar ändå.

Hur två älskade små barn fyller mitt mörka sinne med ljus,
hur sann lycka faktiskt bor i banankladd, leriga skor
och små smala armar runt min hals.

Om hur ålderskrisen är brutal, äckligt närvarande,
mitt moraliska förfall, om svårigheten att vara äkta,
kampen med mig själv, att bara vara nöjd.

Och jag borde nog skriva om krampen, saknaden,
oviljan att dela ord, ångesten, hur allt tråkar ut mig,
hur jag avskyr vart enda ord handen förmedlar.

Det var väl typ allt, för nu
(eller punkt, vet inte riktigt),
så läjters, kanske.