Barpadda

Säljaren ringer,
pratar om ingenting,
tackar för inbjudan,
kan dock ej närvara.

Får en idiotisk längtan
efter varma händer,
ömhet, skratt, allt det där
som brukar vara oss.

Något i hans röst
är borta, distanserad,
gör mig tvekande,
tvivlande, osäkert sårbar.

När Säljaren säger;
Vi hörs och ses snart.
Undrar jag om det
verkligen är sant.

Hjärtat skriker efter
hans närhet, bekräftelse.
Hjärnan konstaterar;
Jepp, kul så länge det varade.

Vänskap, vilket skitsnack,
hur kunde jag tro på det?
Tillåta mig själv att våga vara
något vackert, att vilja ha?