Barpadda

I ett anfall av storhetsvansinne
låter jag Säljaren ta del av mina ord,
bjuder in till ångest, kräver respons.

Säljaren golvar mig totalt, med analyser,
sitt allvar, krav på förklaringar, orsak,
verkan, svar på vem, när och varför.

Totalt oförberedd på försvarstal,
bryter jag ihop, hinkar rött, gråter,
försöker förstå hans ord, se det positiva.

Säljaren uppskattar mitt sätt att skriva,
anser mig ha talang, att jag borde (ska, måste?)
ta det vidare, till nästa steg, bli publicerad.

Säljaren förstår inte det destruktiva, mörka,
har ingen sympati över tvivel och tvekan,
hur demoner och nojor kan förstöra.

Förstå mig rätt nu, han har sin ryggsäck,
tung på ett annat sätt, vet att han bryr sig
tycker om, vill mig väl, att jag ska gå framåt, våga.

Men i samma andetag som han tror på mig,
erkänner respekt, lämnar han mig ensam,
utan giltig frånvaro, skyller på något västerländskt.

Och där är jag nu, blödandes, hoppfull, sårad,
lycklig, full av tvivel och framtidshopp.
Skrev jag inte nyss om det vackraste ordet?

Jag uppskattar Säljaren, tro inget annat,
hans närvaro, uppriktighet betyder så mycket,
vill inte vara utan, behöver hans sinne, klarsynthet.

Men trodde aldrig att hans gensvar, som egentligen
är fantastiskt, skulle få mig till att kräva bekräftelse
hos de som redan förklarat sin kärlek.

förlåt