Barpadda

I allt det där eländet jag väljer att skriva om,
det där fula som hamnar här,
i form av självutlämnade terapi,
mitt i ångesten, de ambivalenta känslorna,
sorgen, smärtan, tveksamheten,
finns det så mycket ljus, värme, närhet,
framtidshopp, äkta kärlek.

Min fina, underbara, älskade familj
som alltid, alltid finns nära,
ställer upp, ger mig allt.
Fantastiska vänner som berikar,
ger stöd, glöd, ork, vilja.
En utbildning som snart är klar, ett givande yrkesval
jag längtar efter att få utöva i verkligheten.

En uppsättning som, visserligen genom hårt arbete,
lyfter mitt självförtroende, ger bekräftelse
tillåter en glömd, gömd passion.
Geniala musiker, lyriker, författare, människor
som berör, inspirerar, får mitt inre att vibrera,
utmanar mitt sinne, skänker tröst och glädje,
vetskap om att jag är inte ensam i vemodet.

Jag tackar varje dag, även om det inte syns här,
glömmer aldrig det vackra som finns.
Jag andas, lever, älskar, känner närvaro, framtidstro,
finns till, är, hittar mening, hopp, lust, ork, för det mesta.
Jag har ett fint liv, förverkligar mina drömmar,
visserligen i små, små steg, men ändå, jag gör något.
Och det mina vänner är inte illa pinkat av en sliten padda.