Barpadda

Sitter i köket hos Säljaren
han står vid diskbänken,
vänder sig halvt mot mig, ler.

Trillar nästan av stolen,
likheten i det ögonblicket
får mig att tappa andan.

Hur kan jag ha missat,
inte sett hur lika de är,
både fysiskt och mentalt.

Det sneda leendet,
blicken, utmaningen,
känslan av äkthet.

Oförmågan att älska mig,
våga göra ett försök,
låta magin komma senare.

Åter i nutid,
Säljaren som undrar
om allt är ok.

Ett tveksamt leende
över mina torra läppar,
svarar visst, lugnt.

Hjärtat hoppas innerligt
på en alternativ framtid,
behöver Säljarens vänskap.

Istället för repris på
trasigt avslut, hårda ord,
brutal sorti i ovänskap.