Barpadda

Överdoserar kaffe och nikotin,
socker och självömkan.
Får inget vettigt gjort,
dagarna försvinner.

Byråkraten hör av sig,
tidigare än väntat,
vill gärna ses igen,
halvlovar något.

E låg givetvis med poeten,
varför måste hon alltid?
Förstår inte meningen
eller hur hon orkar.

Pratar med kollegan,
längtar, saknar oss,
underbara långa man,
får mig att må bra.

Smsar med ekonomen,
han tänder på killar
men vill ha mig som vän,
blir inte ett dugg förvånad.

Redan efter med studierna,
hur är det möjligt på en vecka?
Saknar motivation, ork,
undrar över mina val.

Herr B hör av sig,
vill ta upp kontakten,
säger ja, varför inte?
Han är som han är.

Funderar över en energitjuv,
hur jag ska reda ut situationen
utan att såra onödigt,
om jag ens ska bry mig.

S skickar meddelanden,
förvirrande som alltid,
men ska inte bo här,
ett bekymmer mindre.

Tänker på prince of darkness,
hur det kommer att kännas
och vara vid hans besök,
om jag är stark nog.

Sen allt det där vardagliga,
som tydligen ska vara livet.
Överskriden budget, tvättstuga,
kollektivtrafik och vad fan ska man äta?