Barpadda

Inser att jag inte lyssnat på världens bästa band på flera dagar.
Oron sprider sig, hur är det möjligt? Har jag ledsnat?
Tröttnat på Matthew, ger inte musiken mig något länge?

Väljer en låt, helt slumpmässigt, lugnet infinner sig.
Ett snett, tillfredsställt smygleende sprider sig sakta
över mina annars så sammanbitna läppar.

Blir åter förförd, av det magiska, vackra, vemodet.
Förälskad på nytt, vilken gång i ordningen vet jag inte.
Älskar allt, finns inget annat som kan beröra mig så totalt.

Att sedan, i ett överdrivet tillstånd av hybris
kombinera kollektivtrafik och Exogenesis
var väl inte det mest genomtänkta att göra.

(true love never dies)