Barpadda

På tåget mellan skogen och storstaden läser jag;
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" (A. Heberlein).
En hemsk bok, totalt självutlämnande,
fylld av ångest, självmordstankar och igenkännande.
Vidrig, rent ut sagt, på mer än ett sätt.
Språket är enkelt, ibland nästan banalt
men uppriktigt och rakt,
såförbannatjäkla rakt att det slår omkull mig.
Denna tunna bok, 207 sidor,
berör mig djupt,
gör mig kraftigt illamående
ändå kan jag inte sluta,
tårarna forsar, snoren rinner
men jag kan inte sluta läsa.
Känner så väl igen mig själv
(även om hon garanterat är minst hundra gånger mer än jag,
i allt)
och jag förstår henne så innerligt,
hon sätter ord på min ångest,
allt det mörka.
Den slutar barskt,
lämnar mig förundrad och osäker,
det totala ultimata slutet.

Läs den,
snälla läs.
Men gör det de dagar
du känner dig stark,
full av livslust och ork.
Och ett seriöst tips;
läs den inte offentligt
om du är rädd för att visa andra
din sårbarhet och dina tårar.