Barpadda

Jag bestämmer två,
två nervösa möten,
bara för att jag måste.

Helt egoistiskt,
måste bara ses,
känna efter, få klarhet.

Och jag träffar sis,
denna underbara människa
som är min syster.

Och jag träffar kollegan,
denna underbara människa
som är mitt ex (?).

Ingen är mindre än jag,
i dessa möten,
förtjänar inte någon av dem.

Vill så äckligt gärna
vara någon,
någon viktig i deras liv.

Vet så inihelvetets väl
att jag är ingenting
att jag lätt försvinner.

Vem är jag
att hävda, kräva
omöjlig kärlek?

(Sis,
jag tror på dig,
på oss, om du vill)