Barpadda

Undrar om inte Thom Yorke
är den ultimata Vygoski-teorin,
att ständigt vara i utkanten
av vad man klarar av.

Missförstå mig rätt,
jag älskar verkligen Thom
vad han än gör
hur han ständigt utmanar sin förmåga.

Men lyssna på hans röst,
sången ligger alltid på gränsen
på vad han klarar av,
snudd på för mycket.

Texterna är egentligen nonsen,
ordbajseri på hög nivå.
Äktheten finns ändå där,
berör mig fullständigt totalt.

Är det omedvetet
eller snyggt arrangerat?
Sårbarheten som gör det hela
så sjukt jäkla bra?

För om det är så
att teorin funkar,
vem ska då utmana,
få honom att utvecklas?

Vill inte veta
för när allt kommer omkring
är Thom den jag
älskar näst mest.