Barpadda

För första gången på väldigt länge
är jag seriöst orolig för min son.
Min fantastiska tonåring är låg
på ett sätt jag inte är van vid.

Vet inte vad jag kan säga eller göra
för att trösta, lindra, ge hopp.
Kan inte ens krama honom hårt,
finnas nära fysiskt.

Avskyr de långa milen,
som finns mellan oss.
Känslan av otillräcklighet
sprider sig i mitt bröst.

Älskade skitunge,
vad som än händer,
vad du än beslutar dig för
står jag alltid bakom dig.

Du är
mitt hjärta, mitt allt.
Älskar dig
över allt annat.