Barpadda

Det går bra.
Det mesta är ok.
Jag är på rätt väg.
Men hjärtat
är i obalans.

Saknar min
tonåring.
Min odrägliga,
underbara,
skitunge.

Situationen är oundviklig,
förr eller senare
skulle det ändå bli så här.
Men ingenting
är det samma
utan honom.

Annars?
Vet faktiskt inte.

("Looks like I´ve done it again / Try to be all I am / Not enough to have your hand
Looks like I´ve done it again / Put my trust in a man / Laid my guard down next to him
Though it was nice sometimes to lean / Now I seem lost and in between")