Barpadda

Dom senaste dagarna har allt,
verkligen allt krånglat.
Inget flyt,
inga lätta dagar.

Ryggen har pajat.
Magen krånglar.

Jobb1 har varit en katastrof hela veckan.
Vad fan ska jag göra?

Ts närvaro förvånar och förvirrar.
Skulle kunna bli hur bra som helst.
Om det inte vore för det där han sa,
för ganska länge sedan.
Minnet av en mening som aldrig kan suddas ut.
Tyvärr.

MT har strulat till det rejält,
vet inte vad jag ska tro eller tycka om det.
Knas kommer det att bli.
Men jag har lovat att stå vid hennes sida och det kommer jag att göra.

Efter mycket om och men blev det så att jag fick åka och hämta bilen själv.
Som inte startade...
Tack till söta killen på Statoil som lånade ut sina privata startkablar.
Tusen tack till killarna i Saaben som hjälpte till att få igång min sletna Volvo.
Som heter Gullan och gick som en klocka hela vägen hem.

Bonus idag blev att få krama mamma och en snabb kopp kaffe med "lillebror"
- lever länge på det!

Kom lagom till jobb2 och en sur A.
Har aldrig hänt förut.
Att älskade A har varit på sämre humör än mig.
Men det gick mer än bra.
Glada och trötta gick vi på krogen,
allt var super tills en viss person började snacka skit...
Igen.
När jag föreslår att "vi kan ta det här vid nyktert tillstånd" blir jag idiotförklarad.
Oki, jag fattar...
eller inte.
Har du problem med mig eller vad som helst,
säg det bara till mig.
Rakt ut,
jag tar det.
Jag tar vad som helst, bara du kan stå för det.
Det är skitsnacket jag inte pallar med.

Som jag försöker få sommarens strul att förstå, för typ femtielfte gången...
Via sms,
moget,
fattar inte hur han orkar med sina bortförklaringar.

Annars?
Bara tre jäkla julbord kvar att jobba.
Sen åker sillen i soporna.
Gött!