Barpadda

Har fått ett å annat bakslag när det gäller att försöka träffa någon av det motsatta könet... Sist blev det verkligen bara konstigt... Upptäckte ganska tidigt att det inte skulle kunna bli något seriöst, fortsatte att träffas ett tag till men... När jag berättade hur det låg till (att jag inte hade mer än "kompis-känslor") ville ha fortsätta att ses ändå - efter det har det bara blivt knas.... Så lika bra att lägga ner totalt.
Hur som helst, diskuterade lite med tonåringen om kärlek å relationer - han undrade ifall jag hade några "måsten" för att kunna gilla nå´n. Näe, svarade jag först, men tänkte efter ett tag - det kanske är därför som det inte funkar för mig, jag har inga krav... Så jag ändrade mig och sa; Han måste tycka om Muse (helst lika mycket som mig) och acceptera min kärlek till Jocke Berg!
Tonåringen höjde på ena ögonbrynet och undrade stilla om jag skulle vara singel resten av livet...
(Ungens krav? någon som lagar mat till honom varje dag - å så länge han bor hemma behöver han ju inte slösa energi och tid på flickvän, suck!)
Men är det ett orimligt krav? Att vilja ha musiken gemensam?
Är jag den enda som är över 30 och lyssnar på "alternativrock" utan att skämmas för det? 
Är det bara i den här byhålan som man visst får vara annorlunda, men bara om man är det hela tiden?
Blir bara så trött, trött på allt och alla!
Hos dom "vanliga" anses jag vara alltför djup och svår, hos dom "svartklädda" är jag för ytlig och vanlig...
Jag vill inte ändra på mig, jag vill vara som jag är, tycka om mig själv för att jag är jag! Men det är f-n inte lätt...