Barpadda

Vackra E som nattgäst i flera dagar
påminner om saknad vänskap, kärlek.
Hur hon är en av de bästa någonsin,
underbar med sin klarhet, ärlighet.

Hur jag saknar henne i min vardag,
tokerier, galenskap och enkelhet.
Att bara ha någon som förstår
allt det där så få orkar göra.

Vikten av att vårda de där få
som betyder allt och lite till.
Måste, måste bli bättre på att
visa tillit, förtroende och kärlek.

Inte som nu, bara ta det för givet,
att de få förstår, orkar utan gensvar.
Våga visa min sårbarhet, beroendet
av deras vänskap och förtjäna den.

Går genom staden jag älskar,
på gator jag känner så väl,
andas är enkelt, lätt.

Men ändå med tankarna
någon annanstans, mil bort,
varför inte där som här?

Byråkraten kommer på besök,
det är intressant, småkul
i ungefär femton minuter.

Förbannar idiotin, dålig karaktär,
dårskapet hans besök innebär,
blir irriterad och så jävla less.

På honom, mest på mig själv,
som tillåter, gör mig till något
jag inte är eller vill vara.

Byråkraten lämnar vackra ord,
viljan om att ses snart igen
jag nickar, svarar svävande.

Som så många gånger förut
med tanken om att det aldrig,
aldrig mer kommer att ske.

 

Ord
Ord, ord
Ord, ord, ord.

Minnen väcks till liv,
klarnar, återupplevs.
Påminns om hur det var,
hur han sårade, lämnade.

Min förtvivlan, sorg,
mitt brustna hjärta.
Hur han gick, lämnade
utan att vända sig om.

Allt kommer tillbaka,
hur det faktiskt var.
Hans tomma löften,
sveket, förnedrelsen.

Vad skulle han ändra,
göra annorlunda nu?
Skulle han göra något
överhuvudtaget?

Ord
Ord, ord
Ord, ord, ord.

Vad sägs om lite handling, stå för vad du gör/vill, Dag Vag?

Möter upp den unga och söta,
fullt medveten om idiotin,
men behövde se honom igen,
försöka få några svar.

Det är som tiden stått stilla,
vi tar vid, nästan, där vi var
den där gången vi bestämde
att det var över.

Vi pratar om ingenting,
äter middag, sitter nära,
småmyser, har det bra,
uppdaterar strunt.

Känslan av kontroll,
att han inte berör,
inte är något för mig,
inte nu längre.

Kvällen flyter på fint,
jag klarar det här,
vi kan bara vara,
skiljas som vänner.

Tills han rör vid mig,
tveksamt, försiktigt,
tills hans läppar mjukt
nuddar mina.

Kroppen reagerar starkt,
viljan, lusten, saknaden
väcks brutalt till liv,
återfinns.

Vi somnar nära, nära,
som förr, som alltid,
behaglig enkelhet,
konstigt vackert.

Morgon efter på rutin,
stress, trötthet, kaffe,
morgonpendel, osäkerhet,
vad händer nu?

Enkel kyss till avsked,
kaos i rusningstrafik,
löfte om att höras,
vad gör jag, vi nu?

Kvar återstår bara väntan...

Förvirrelse
Besvikelse
Sorg
Skuld

Är inte kär,
eller?

Behöver vara kär,
eller?

Imorgon åker jag tåg västerut.
Välbehövlig ledighet ska njutas
i sällskap med en fin vän.

Ett avgörande beslut ska tas.
Det är liksom på tiden nu,
att ovissheten försvinner.

Det kommer bli bra, vilket som.
Är helt övertygad om att
the force will be with me.

Det är mycket nu, tokmycket.
Vet inte hur allt ska hinnas med.
Kämpar med gott mod, sista minuten.

Men det löser sig, som alltid.
Jag kan allt och lite till.
För vilja finns, hela tiden.

Älskar mitt jobb, på riktigt.
Även fast det tar all min tid.
Det får vara så, just nu.

För jag är nöjd, fin känsla.
Utmanas, belönas, varje dag.
Känner hopp, vilja inför mitt val.

Får en hård, välförtjänt
örfil av herr B.

Han är en bra vän,
den där filuren.

Givetvis svarar jag
och sen är det igång.

Ord, ord, ord, ord,
men fan ingen handling.

Repris, återupprepning,
på typ allt, lite till och mer.

Verkar som inget har ändrats,
varken hans känslor eller min idioti.

Häpp?

Oväntat, riktigt jävla oväntat,
livstecken från den unga och söta
(ibland även kallad Dag Vag).

Vet inte hur jag ska förhålla mig,
känna, svara eller inte och allt det där.

Lyckoruset, påminnelsen om
sorgen, smärtan, sveket, längtan,
nyfikenhet och seriös undran.

Allt på en och samma gång
(eller ja, i alla fall inom loppet av 10 sekunder).

See the sea wants to take me,
the knife wants to slit me...

Det här är ingen rättvis sida,
har aldrig varit, kommer aldrig bli,
ångesten är dock alltid sann.

Man kan undra varför jag skriver här,
om vissa personer, mer eller mindre,
ibland för mycket eller inget alls.

Jag grubblar nog mest av alla,
varför en del får mycket utrymme
fast dom inte förtjänar det.

Medans andra, som jag älskar,
saknar, inte klarar mig utan,
inte får en endaste rad.

Men tror att vissa måste bara
få ta plats för att sedan försvinna,
en slags parantes i tillvaron.

Skriva för att kunna lämna bakom,
gå vidare, låta dom passera
utan större skada eller inverkan.

Vet att mina ord är helt ologiska,
men försök förstå att dom kommer
om och hur dom vill, bara är.

En slags spegling, form av reflektion
av vad som händer eller snarare
vad som inte händer i mitt liv.

Det viktigaste är att orden finns,
att de rensar ut, ger mig andrum,
kraft att gå vidare, framåt.

Dito!

Ps
Men varför fick jag ingen musikalisk kuliss? ;)

(http://caress-of-steel.blogspot.se)