Barpadda

Det här är ingen rättvis sida,
har aldrig varit, kommer aldrig bli,
ångesten är dock alltid sann.

Man kan undra varför jag skriver här,
om vissa personer, mer eller mindre,
ibland för mycket eller inget alls.

Jag grubblar nog mest av alla,
varför en del får mycket utrymme
fast dom inte förtjänar det.

Medans andra, som jag älskar,
saknar, inte klarar mig utan,
inte får en endaste rad.

Men tror att vissa måste bara
få ta plats för att sedan försvinna,
en slags parantes i tillvaron.

Skriva för att kunna lämna bakom,
gå vidare, låta dom passera
utan större skada eller inverkan.

Vet att mina ord är helt ologiska,
men försök förstå att dom kommer
om och hur dom vill, bara är.

En slags spegling, form av reflektion
av vad som händer eller snarare
vad som inte händer i mitt liv.

Det viktigaste är att orden finns,
att de rensar ut, ger mig andrum,
kraft att gå vidare, framåt.