Du och jag mot världen (äntligen)
Står på perrongen,
kedjeröker, nervös som fan.
Tänk om det inte funkar,
känns fel, vi inte bara kan vara.
Ser honom kliva av,
hjärtat rusar, pirrar i kroppen.
Snabba steg, sen framme,
äntligen mina läppar mot hans.
Känner direkt att vi är,
klarar det här, tillsammans.
Att jag älskar, vill, vågar,
att det är besvarat, vackert.
Vi får flera dagar, nätter
fyllda av kärlek, skratt, närhet.
Framtidsplanerar, älskar,
ogenerat, utelämnande och sant.
Han är min man.
Min älskade pojkvän.
Som älskar mig,
för att jag är som jag är.
Sen måste han åka,
orkar inte vänta på avgång.
Saknar, längtar redan massor,
tills nästa gång han är nära mig.
Distans är skit,
kommer vara svårt.
Men så värt det,
för vi är, äntligen vi.
lägesrapport #163
Han friar.
Svarar ja.
Lägesrapport från oävla
Lugna fina dagar,
långa samtal om döden,
livet, allt däremellan.
Moster är vid gott mod,
ser ljust på framtiden,
känner tro, hopp.
Själv hamnar jag
någonstans mittemellan,
finner inga svar.
Förutom känslorna
av orättvisa och förtvivlan,
varför, varför just hon?
Fjortis...
Han ringer varje dag, från utlandet.
Vi pratar om allt och inget.
Börjar gråta varje gång vi lägger på.
Längtar och saknar massor.
Snart ses vi igen, om evigheter.
Om några dagar är han hos mig.
Lägesrapport #162
Moster är sjuk, det skrämmer mig,
tänker dumma, dunkla tankar,
borde vara stark, livsbejakande.
Kan inte tänka mig ett liv utan,
hon har alltid funnits där, för mig,
stöttat, älskat, vad jag än gjort.
Precis som min fantastiska mor,
älskade, kloka, vackra mamma,
som också försöker vara stark.
Hålla ut, vara positivt, orka se
sin syster kämpa mot orättvisa,
försöka förstå livets helvete.
Är du nöjd nu, gudjävel?
Closing time (smäller igen dörrar...)
Byråkraten hör av sig, vill ses,
Snälla, bara en sista gång...
Hans bönade är patetiskt,
raderar konversation och nummer.
Gitarristen skickar bilder på sig själv,
Saknar du inte mig och det här?
Hans uppförande äcklar mig,
raderar foton och uppgifter.
Dag Vag, den fegisen,
har inte hört av sig.
Skitsaksamma,
han är redan borta.
Sen går det av bara farten,
varför ha kvar skräp?
Tomma kontakter, idioti,
som inte ger ett skit.
Alla de där som redan borde
vara borta, ett svagt minne,
raderas, förpassas till dåtid,
hamnar där de hör hemma.
Jag skulle aldrig äventyra
den chans jag har fått nu
för ett jäkla ligg,
hur svårt är det att fatta?
ps
Liten vet bättre än att skicka förslag,
Hoppas du är lycklig!
Vet att han menar det, bra vän,
som jag ska försöka behålla.
Whaaaat? (fjortis)
Helt plötsligt tokkär,
vad fan hände?
Tänker på honom,
mest hela tiden.
Orkar inte ens prata
med honom i telefon.
Börjar bara gråta,
av saknad och längtan.
Svartsjuk och tvivlande,
älskar han verkligen mig?
Så där på riktigt,
som jag älskar honom.
Underbar röst, ord
ger mig tröst.
Vi är nu, äntligen,
det finns inget annat.
Vi klarar det här,
han och jag tillsammans.
Vill inget hellre,
än att bara vara hans.
Summering av festival
Mellanlandar hos älskade A,
välbehövligt andningsuppehåll,
som alltid bästa nattsuddet.
Skratt, allvar, uppdatering,
vin i mängder hos fina, fina L,
min vackra, kloka vän.
Häng med Skitungen,
den bästa av alla,
kärlek, mitt allt.
Träffar favoritbloggerska,
tycker mycket om lilltösa,
precis som jag hoppades.
Sen är det mängder av rosé,
ingen ordning på någonting,
vansinnigt roligt och lättsamt.
Umgås med underbara,
bara är, orkar tråkstaden,
nästan utan ångest.
Givetvis massor av musik,
upplevelser, besvikelser,
upptäckter och återblickar.
Precis som det ska vara,
musik, tokerier, känslor,
på festival med vänner.
Kent
Hånglar i regnet.
Uppslukad av lycka.
Inte på grund av bandet.
Snarare utav livet.
Herregud, jag har pojkvän.
Nästan helt officiellt.
Skitläskigt och underbart.
Asnöjd och livrädd.
Puss?
Happiness
Dansar på bryggan i soluppgång,
känslan av lycka är obeskrivbar.
Vet inte när jag kände så sist,
var så nöjd, glad, lycklig, vacker.
Total jävla glädje, inifrån och ut,
omringad av kärlek, förståelse.
Insikten att jag faktiskt är värd
att vara tillfreds med livet, älskad.
Så beslutar att öppna dörren helt,
våga chansa, göra ett seriöst försök.
Han bejakar mig totalt, äkta och sant,
med honom kan jag bara vara, leva ut.
Ångest de lux
Ska åka till tråkstaden, vara där flera dagar.
Ångesten är brutal, trots superb backup.
Varför utsätter jag mig för det här?
Istället för att be fina komma hit?
Ångesten gör mig förlamad,
inte gjort ett skit på flera dagar,
förutom att dra täcket över huvudet
och önskat livet av mig själv, typ.
Sen kommer stressen, ångesten
över att inte gjort någonting.
Allt det där jag borde ha gjort
innan avresa mot skogen.
Aah, blir galen på mig själv!
Hur kan jag ens existera?
Och varför, varför, varför gör jag
det här om och om igen?
Okej, biljetten är betald,
väskan överpackad.
Det som inte dödar härdar?
Livlina finnes. Men ändå.
